Jag är aldrig ensam längre - en viss liten person vill nästan alltid vara med. Somliga dagar kan jag naturligtvis hålla mig för skratt när jag känner att han inte låter mig få någonting gjort och att jag inte kan styra över min egen tid som förut. Men när han sover i ett annat rum eller hans pappa tar ut honom på promenad saknar jag honom helt enormt! Första gången han var på promenad utan mig grät jag ögonen ut mig och sprang efter honom!! Det var bara för Göran att vända barnvagnen hemåt igen, möta upp mig och så gick vi en runda tillsammans istället. Vi kunde ändå skratta åt det redan där och då!