Vilken jobbig start på veckan! Teodor mådde dåligt av någon anledning och gnällde och grät och låg och vred sig och skrek nästan oavbrutet ett helt dygn. Jag fattar inte att han orkade! Och ju tröttare han blev desto gnälligare blev han väl också. Första natten hade jag världens ångest då jag försökte komma på vad jag hade gjort för fel, vad jag hade varit dum nog att äta eller om han kanske hade fått ett av mina hårstrån i halsen. Hemskt! Det är fruktansvärt att se sitt barn må dåligt och inte veta vad det beror på! När vi gjorde lite efterforskningar så kom vi ändå fram till att det kanske var tänder på gång. Det kändes som det självklara svaret. Men jag vet inte, nu mår Teodor bättre men än har vi inte sett några gaddar. Tack och lov kanske? I vilket fall är det över nu.

Julen då Teo fortfarande bodde i magen önskade jag mig ett pling-plong-halsband av mamma. Alltså ett sånt där som plingar när det slår i magen och så kan bebisen höra det. Det önskade jag mig alltså, utan att ha några önskemål om färg och form och tur var väl det, för mamma hade redan beställt ett! Tycker det är så fint och själva kulan kan man plocka i och ur om man nu tycker det är roligt. Jag använder det inte längre i egenskap av smycke, men ibland hänger jag det ovanför Teos säng så att han kan ligga och titta på det innan han somnar.